När katten är borta äter råttan inälvsmat

Ja, ungefär så.

Min vegetariska sambo slöt upp med några vänner för en kvälls prestigelöst samkväm och jag lämnades ensam hemma. Vilket bra tillfälle att ge sig in på Husmoderns carnivora inställning till ätandet.

Sigurds namnsdag, 10 januari 1976 och Husmodern vill att vi skall äta "Spagetti med lever-tomatsås. Päron."
Skär 3-4 hg oxlever i strimlor och stek dem i matfett i stekpanna.
Krydda och ta upp levern.
Fräs 2-3 hackade gula lökar, tillsätt 1 burk krossade tomater och låt lök-tomatröran koka några minuter.
Tillsätt levern, smaksätt med lite mejram eller oregano.

Jag får börja med en bekännelse. Som barn var jag en sån där kinkig en som inte åt det som ställdes framför mig. Jag hade en massa åsikter om allt möjligt. Fisk var en av alla dessa saker som inte gillades. Lever gick inte ens ner under vapenhot. Men sen växte jag upp. Det hela började egentligen i en väldigt liten vindslägenhet i centrala Nyköping där en kamrat lagade kokt torsk till mig en kväll. Jag bestämde mig för att inte vara oartig utan verkligen försöka äta den äckliga fisken utan att få kväljningar. Det roliga var att jag redan vid första tuggan upptäckte att den äckliga fisken var jättegod, och sedan dess har jag undan för undan utforskat allt det som jag som barn vägrade äta för att helt plötsligt inse att det finns massor med god mat i världen.

Alltså, ingen rädder för levern här!

(Vid ett tillfälle för ungefär fyra år sen åt jag och Vinmannen (ja, han kallas så här i den virituella världen) lever till lunch och han passade då på att introducera mig för kombinationen lever/Champagne, som jag faktiskt tycker är riktigt bra och uppmanar er alla att prova.)

Spagetti och lever-tomatsås omvandlades dock raskt i mitt huvud till:
Fettuccine med gräddstuvad kycklinglever

Jag rensade färsk kycklinglever från lite hinnor och "trådar", finhackade en sharlottenlök och en ordentlig buske persilja. Fräste löken mjuk, lyfte ur den ur pannan, la i mer smör och brynte hastigt levern, saltade och pepprade (vitpeppar). Därefter pudrade jag över lite mjöl, hällde på vispgrädde, la tillbaka löken och petade i lite persilja. Detta fick puttra ihop på 3-4 minuter, lika länge som jag lät den färska pastan ligga i uppkokat vatten. Blandade samman alltihopa (det är så snyggt när de gör detta moment på Vapiano), slevade upp och la dit extra persilja och en hög med riven parmesan. Till detta ett italienskt rödtjut, dock inte en Chianti, utan Zenato Ripassa.

Päron blev det inget, men vin är gjort på druvor och det är ju en frukt precis som päron, så jag tar flaskan med mig in i vardagsrummet för välförtjänt helgvila.

Ha det gott!